Anhörigvård är en kärlekshandling

Mitt sommarvikariat i Hemvården i Helsingborgs kommun har nu pågått i en dryg vecka. Om jag ska jämföra med Lunds kommun där jag var inne och vikarierade för tre somrar sedan är det mesta sig likt.
Ordinarie personal suktar efter semester, jag lyckas alltid prata bort de snäva tidsmarginaler som omgärdar varje vanlig arbetsdag och man möts av omsöm trofast kärlek, omsöm ganska smärtsam ensamhet. Det första exemplet kan gälla strävsamma par där ena parten blivit funktionshindrad av exempelvis stroke eller demenssjukdom. Många medelålders och äldre har blivit mamma eller pappa åt sin egen partner och det är ingen dans på rosor. Kan tyckas att jag för ett gammaldags resonemnag men nog ligger det djup trofasthet och kärlek bakom ett sådant vårdande. Alldeles självklart att samhället ska går in och avlasta där.

Å så denna ensamhet, denna stilla tigande, molande samhällsåkomma som säkert tusentals äldre eller psykisk funktionshindrade drabbats av. Där kan jag känna att vi som arbetar i vård och omsorg borde kunna göra mer. Bara sitta ner och prata - det är enklaste av allt, men så svårt att prioritera i vårt land i dag. Någon dag i sommar ska jag förresten läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN om psykvården i Sverige av idag.

Det sägs att katter har nio liv. Vår svarta madame Kattja (se pixlig bild ovan till höger) blev nästan 10 år. Ingen i famlijen vet varför hon plötsligt en eftermidage hittades av farsan helt livlös på komposthögen vid stugan i Farhult. Vi spekulerar i förgiftning. Hon kommer hursomhelst att bli saknad massor.
Hoppa och skutta i klöskatternas himmel, kissen!